Vi forskar om...

Infrastruktur med tillhörande trafik kan utgöra betydande barriärer i landskapet som begränsar den fria rörligheten för många arter. En lång rad arter inom olika taxa kan påverkas – främst djur, men även växter genom exempelvis försämrad spridning av frö eller pollen. Barriärerna hindrar den enskilda individen att nå viktiga resurser i landskapet (exempelvis föda, övervintringsplatser eller partners).

När många individer påverkas kan det ha konsekvenser för populationen (demografi, genetik) eller hela artsamhällen (predation, bete, konkurrens). Barriärerna förstärker eller kompletterar varandra i landskapet och ger därmed upphov till en funktionell isolering av områden. Detta bidrar till fragmenteringen av landskapet. Indirekt påverkas djur och växter av att större vägar och järnvägar utgör barriärer för jordbruket, vilket kan leda till ändrad markanvändning utanför väg- eller banområdena.

Barriärerna kan vara rent fysiska, men kan förstärkas om djuren undviker närheten till infrastrukturen på grund av de blir störda av trafiken. Även påkörningar av djur bidrar i någon mån till barriäreffekten.

De kanske mest betydelsefulla åtgärderna för att mildra infrastrukturens barriärpåverkan är faunapassager och fria vandringsvägar för vattenlevande djur. Olika typer av passager betjänar olika arter och artgrupper. Trummor och kulvertar kan vara tillräckliga för vissa mindre eller vattenlevande djur. Tunnlar och broar behövs för större landlevande arter, medan ekodukter och landskapsbroar fungerar för hela artsamhällen.

Ofta behöver passagerna ha vissa minimimått eller utformning i övrigt för att skapa förutsättningar för fria rörelser. Ledlinjer och vegetation kan också användas för att leda djur förbi infrastrukturen. Konventionella vägbroar och vägportar kan anpassas för att erbjuda vandringsvägar och därmed bidra till minskade barriäreffekter för djur och växter. Av stor vikt för att hålla barriäreffekten nere är att så långt möjligt samlokalisera nya transportleder med existerande. Detta för att inte onödigtvis skapa nya barriärer i kvarvarande större sammanhängande områden.

Alla påkörningar av djur är vad vi här avser med ordet trafikdöd. För en del arter som körs på i stora antal kan trafikdöden utgöra ett bidragande hot till arternas överlevnad lokalt eller regionalt. Detta gäller exempelvis en del större viltarter, fåglar och groddjur. För evertebrater finns mycket knapphändiga uppgifter om vilket hot påkörning utgör. Risken för påkörning kan öka om infrastrukturbiotoperna attraherar djur. Viltolyckor utgör också ett problem för viltförvaltningen, om påkörningarna leder till minskande populationer och lägre möjliga jaktuttag. I trafikdöden kan också räknas in fåglar som eldödas eller flyger ihjäl sig på genomsiktliga skärmar, och smådjur kan också fastna och dö i kabelbrunnar, rännor etc.

Trafikdöden orsakar ett omfattande lidande för de drabbade djuren. Viltolyckor, dvs. olyckor med större viltarter, utgör ett betydande trafiksäkerhetsproblem och är förknippat med stora samhällskostnader. Det finns alltså olika ekonomiska, etiska och ekologiska skäl för att minska dödligheten hos djur relaterad till infrastruktur och trafik, och vilket skäl som väger tyngst skiljer sig mellan arterna. Här hanteras dock bara populationsperspektivet, det vill säga påverkan på bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald.

Den kanske mest betydelsefulla åtgärden för att minska trafikdöden för större arter är att hindra djur från att ta sig in på väg- eller järnvägsområden med olika former av fysiska hinder, såsom viltstängsel, faunastängsel eller groddjursbarriärer. Stängslingen bör inkludera möjligheter för djur att passera infrastrukturen säkert, annars finns risken att djur försöker forcera stängslet. Undantag kan vara då det saknas livsmiljöer för aktuella arter på andra sidan vägen – då kan endast stängsling utan passagemöjlighet vara tillräckligt.

Andra åtgärder kan vara hastighetsreglering, siktröjning, informationsinsatser (kampanjer, skyltning), samt olika typer av varningssystem (där antingen djuren varnas för annalkande fordon eller trafikanterna varnas för djur vid vägen). Det kan också vara av betydelse att utforma väg-/järnvägsområden så att de inte attraherar djur som riskerar påkörning, dvs. att minska risken för skapande av så kallade ekologiska fällor.

Kunskapsbristerna inom området är betydande, och bland åtgärderna behöver ingå ytterligare forskning för att säkerställa att djurpåkörningar inte får betydande negativa följder för de berörda arterna.

Vägar, järnvägar och tillhörande trafik påverkar omgivande miljöer genom spridning av buller, ljus, salt och andra föroreningar. Dessa påverkansfaktorer betecknar vi här som störningar på omgivande miljöer. Störningarna leder till förändrade eller försämrade livsmiljöer i omgivningen. Det medför i sin tur risk för populationseffekter och minskad biologisk mångfald inom en effektzon. Sedan avtar störningen med avståndet från transportleden.

Effektzonens totala storlek varierar beroende på art och påverkansfaktor, men kan kring större vägar uppgå till flera kilometer. Därtill kommer att störningar från olika infrastrukturstråk samverkar och kan förstärka varandra. I landskap med hög täthet av infrastruktur kan därmed all mark vara inom infrastrukturens effektzon.

Bullret i naturmiljöer påverkar många arter. Effekterna finns bäst belagda för fåglar, men även andra djurgrupper kan påverkas, såsom grodor och fladdermöss (och även människors naturupplevelser). Effekterna av ljusföroreningar och kanteffekter kring väg är relativt dåligt kända, men kan förväntas påverka både djur och växter. Utsläpp av föroreningar till mark och vatten kan påverka såväl land- som vattenlevande djur och växter.

Det finns många olika åtgärder mot bullerstörningar. Effekterna av dessa för biologisk mångfald är dock inte kända. Olika åtgärder vid källan, exempelvis plank och vallar eller trafikminskning, minskar också störande synintryck av trafiken. Övriga störningar och utsläpp skulle delvis kunna åtgärdas med exempelvis anpassad vegetation längs vägen. Kunskapsbristerna inom området är dock betydande, och bland åtgärderna behöver ingå ytterligare forskning för att säkerställa att störningar inte får betydande negativa följder för de berörda arterna och naturtyperna.

Anläggning av vägar och järnvägar medför alltid ett ianspråktagande av mark. Det är oftast oundvikligt att tidigare ekologiskt värdefull mark omvandlas till väg- eller banområde med hårdgjorda ytor och vägkanter eller sidområden. Det existerande väg- och järnvägsnätet omfattar ca 1,5% av den svenska landarealen (i mellersta och södra Sverige en högre andel), och har redan lagt under sig stora arealer värdefull naturmark. I samband med nyanläggning av väg- eller banområden är det avgörande att undvika ytterligare förlust av särskilt värdefulla biotoper.

Förlust av värdefulla biotoper kan också uppstå utanför väg- och banområdet. Det sker som en effekt av förändrade förhållanden, exempelvis ändrad hydrologi eller upphörd hävd på grund av försämrad tillgänglighet för brukaren. Här finns kopplingar till påverkanskategorierna barriäreffekter och störning. Väg- och banområdet kan även utgöra livsmiljö för vissa arter. Därmed har transportinfrastrukturen under lång tid skapat nya naturvärden med möjliga positiva effekter. Dock kan detta även gynna spridningen av invasiva arter. 

Ytterligare förlust av prioriterade livsmiljöer måste i första hand undvikas. Detta eftersom det finns stora svårigheter att ersätta förlorade livsmiljöer, både vad gäller att utforma miljöerna och att få dem koloniserade av arter. Vissa, ”icke förhandlingsbara” livsmiljöer och naturtyper kan över huvud taget inte ersättas och måste undvikas, både genom att minimera anläggandet av ny infrastruktur och genom val av korridor eller plats för åtgärder.

Om förlust av prioriterade miljöer trots allt inte kan undvikas ska förlusten kompenseras genom anläggande av nya likvärdiga miljöer. Det kan även finnas behov av kompensation av tidigare förluster. Borttagande av befintlig infrastruktur som inte behövs och återställande av tidigare livsmiljöer är härvid en möjlighet, liksom att bättre utnyttja infrastrukturens potential att skapa nya naturvärden.

Infrastrukturen innebär en omvandling av natur- eller kulturmark. Men samtidigt kan vägkanter, banvallar och stationsområden utgöra livsmiljöer för många arter. Detta har under lång tid skapat nya naturvärden i landskapet. Även andra miljöer som skapas av infrastruktur, såsom dammar, alléer och grustag, kan vara betydelsefulla livsmiljöer. Flera av infrastrukturens miljöer utgör s.k. successionsbiotoper, som är i behov av regelbunden skötsel eller ibland ”nystart”.

I infrastukturmiljöerna återfinns många naturvårdsintressanta arter framförallt från odlingslandskapet. Miljöerna har dels ett värde som egna, specifika biotoper, dels ett värde genom att de samspelar med det övriga landskapet genom att erbjuda ersättningsbiotoper, förstärkningsbiotoper, resursbiotoper eller spridningsbiotoper i ett annars utarmat odlingslandskap. Infrastrukturens biotoper kan därför vara extra värdefulla i vissa typer av landskap.

En del av den biologiska mångfald som finns i infrastrukturbiotoper utgör ett biologiskt kulturarv (exempelvis gamla träd och vissa växtarter). En annan del bidrar till att skapa ekosystemtjänster (exempelvis pollenresurser, värdväxter för hotad mångfald och vackert blommande vägkanter). Det finns farhågor att ekologiska fällor skapas, så att djur lockas till väg- eller banområdet för att sedan trafikdödas, men kunskapen om fällor är mycket begränsad. Med anpassad anläggning och skötsel kan naturvärdena optimeras och riskerna minimeras.

För att nå de övergripande målen behöver transportinfrastruktur med särskilda art- eller biotopvärden skötas på rätt sätt. Skötseln kan vara anpassad slåtter av vegetation, störning av sandmarker, bränning eller friställning av träd (förhindra igenväxning). Det kan även vara att så långt möjligt spara döda träd och grenar på plats eller i särskilda ”veddepåer”. Skötseln innefattar även föryngring av successionspräglade biotoper och trädanläggningar. Vid nyanläggning behöver potentialen att skapa värdefulla infrastrukturbiotoper utnyttjas fullt ut. Det handlar exempelvis om anläggning av sandmarker, lekbottnar, sådd eller plantering av särskilda arter eller artblandningar, eller nyanläggning av träd (både i anslutning till existerande träd och på nya platser). Befintlig infrastruktur med hög potential kan behöva förbättras, exempelvis genom att byta ut insådd gräsvegetation i sandmarker mot lämpliga örter. För samtliga åtgärder är det viktigt att skötseln säkras långsiktigt.

De nya naturvärden som skapas i infrastrukturmiljön bör inte formellt betraktas som kompensation för förlust av naturvärden på grund av exempelvis barriäreffekter, störning eller exploatering av särskilt värdefulla livsmiljöer. Möjligheten att genomföra åtgärder i infrastrukturbiotoper är i hög grad beroende av att det finns tillräcklig kunskap om var värdena och potentialen finns, vilka värden som finns i omgivande landskap, hur de skall skötas, vilka objekt som förstörs etc. Därför utgör även inventering och kunskapsuppbyggnad viktiga åtgärder.

Främmande invasiva arter riskerar att hota eller utarma inhemsk biologisk mångfald och därmed viktiga ekosystemfunktioner och ekosystemtjänster. Infrastrukturen kan fungera som spridningsvektor för främmande arter, som därmed kan nå nya områden och även sprida sig till omgivande landskap. Anläggning och skötsel av infrastrukturens livsmiljöer påverkar risken för sådan spridning. 

För att nå de övergripande målen behövs metoder för anläggning och skötsel av transportinfrastruktur som så långt möjligt förhindrar etablering och spridning av invasiva arter som redan finns i landskapet. Förekomster av invasiva arter i transportinfrastruktur som hotar naturvärden i infrastrukturbiotoper eller övriga landskapet ska bekämpas. Vid nyanläggning av vegetation och grönstruktur ska inte kända eller potentiellt invasiva arter användas. För att kunna prioritera insatser för bekämpning krävs kunskap om hur invasiva arter hotar biologisk mångfald och ekosystemtjänster, liksom om var dessa hot förekommer.

Arbete med biologisk mångfald inom transportinfrastruktur innebär agerande i knutpunkten mellan flera, mycket olika världar. Huvudsyften, begreppsvärldar och organisationer skiljer sig åt mellan transportinfrastrukturen, naturvården och kulturmiljövården. Därtill är de resurser som står samhället till förfogande för att genomföra naturvårdande åtgärder begränsade. Samarbete, dialog och målstyrd planering är nycklar till att trots allt kunna lyckas.